Upphovsmän
| Direktlänk: http://www.gehrmans.se/upphov/default.asp?Show=39 |
« Tillbaka
|
 |
|
Högberg, Fredrik (f. 1971) |
|
|
|
| FREDRIK HÖGBERG – HOMO LUDENS | |
|
|
 Två tidningsartiklar hänger inom glas och ram i tonsättaren Fredrik Högbergs arbetsrum på andra våningen i det som en gång var ett gammalt tingshus i Ådalen i norra Sverige.I den första får han nedlåtande kritik för sitt kanske allra första publika verk - en konsert framförd bland annat av honom själv nedsänkt i ett jättelikt akvarium. Det hela höll på att sluta mycket illa för Fredrik Högbergs del - den långa tiden under vatten, blåsandes i ett rör, skapade syrebrist med läkarbesök till följd. I den andra artikeln uttalar den katolske biskopen i Newcastle sina bannor över tonsättaren och förbjuder en planerad konsert med hans verk i kyrkan. Lek och gränsöverskridande Anledningen till biskopens starka reaktion är Fredrik Högbergs konsert The return of Kit Bones, hämtad ur hans westerninspirerade brassmusiksvit, där olika solister duellerar mot varandra enligt spagettivästerns alla schabloner och som i Newcastle marknadsfördes under rubriker som "Mord i kyrkan". Konserten är en slags teaterversion av filmen Brassbones ur samma svit, som för några år sedan spelades in på klassisk filmmark i Spanien med trombonisten Christian Lindberg och trumpetarna Ole-Edvard Antonsen och Håkan Hardenberger i huvudrollerna som Kit Bones, Old Ed och Hawk Hardon. Trombonekonserten slutar med att solisten ”skjuter” dirigenten med sitt instrument för att sedan ta över och dirigera de sista takterna på egen hand. Filmen Brassbones hade premiär i Dallas och har sedan dess visats i fler än tio länder. Trombonekonserten har framförts runt om i Europa, så väl som på andra sidan Atlanten. Att överträda gränser, musikaliska såväl som hierarkiska, är något av ett signum för tonsättaren Fredrik Högberg, som tycks ha ett mycket nära förhållande till sin egen homo ludens, den lekande människan. Nu har han hunnit fylla 33 år och karriären startade tidigt. Redan vid 24 års ålder presenterade han sitt allra första officiella verk, barnbaletten Higgins och Mr Wrengengengengeng, som uruppfördes i Luleå. Själv konstaterar han att karriären fick skjuts tack vare hans dåvarande professor, tonsättaren Jan Sandström, som Högberg studerade komposition för vid Musikhögskolan i Piteå. Den fullbokade Sandström rekommenderade helt enkelt Fredrik Högberg för beställarna, som tog en chans att testa den unge mannen. Det ena gav det andra, musiker och producenter fick upp ögonen för tonsättaren och beställningarna började trilla in. Produktivt 90-tal Redan 1995 kontrakterades han av Gehrmans Musikförlag och ett av de första publicerade verken blev PlastMusikk för klarinett och percussion, i dag ofta spelat av bland andra klarinettisten Martin Fröst. Samma år skrev han också Music for strings för stråkorkester och ett par år senare inledde han ett fruktbart samarbete med saxofonisten Anders Paulsson, som han bland annat skrev Concerto for Soprano Saxophone för, ett av de verk han fortfarande gärna nämner. Senare har han också skrivit PopMusikk, The Bubble Tune och en Concertino för Anders Paulssons sopransaxofon. Under de här åren etablerade han också den första kontakten med trombonisten Christian Lindberg med verket Subadobe, som genom åren har följts av många kompositioner, inte minst den omfattande brasswestern-sviten, med verk som The Ballad of Kit Bones och det tidigare nämnda The return of Kit Bones. Fredrik Högberg kom också tidigt i kontakt med balettmusik och bland de större produktionerna nämner han själv gärna Subtrain Eroticism (1997), In-Vita (1997), Standing Waves (1999) och Slice of Time (2003). Kanske gick det hela alltför fort och Fredrik Högberg var nära att hamna i en beställningsfälla, med allt vad det innebär av akuta deadlines och tidspress, en ohållbar situation för en tonsättare som betraktar komponerandet som ett lustfyllt äventyr. Tingshuset –musik- och kulturcentrum Lösningen fann han i ett gammalt tingshus i ångermanländska Nyland. Det stora vitkalkade huset byggdes redan 1879 i det som då var ett blomstrande centrum i en bygd stadd under den tidiga industrialismens förändring. Runt omkring restes sågverk och massafabriker och från fönstren kunde man se över till skiljet i Sandslån, då ett av Europas största för timmersortering. Men precis som det omgivande landskapet var konjunkturerna dramatiska. Det mäktiga huset med klocktorn var tänkt som hotell och teater, men byggdes aldrig klart. Många år senare förvandlades det till tingshus med teatersalongen som rättssal. Med Fredrik Högbergs hjälp har dock huset under de senaste fyra åren närmat sig sitt ursprung. Tillsammans med sambon och dansaren Annika Ölund driver han där Tingshuset Musik AB, med danssal och bostad i bottenvåningen, konsertsal i den gamla tingssalen och övningsrum och studio för inspelningar på andra våningen. I den gamla hotelldelen på tredje våningen finns gott om gästrum för arbetande kollegor. Ett eget skivbolag har de också. Självklart heter det Courthouse Music. Närheten till flygplats och bra kommunikationer gör att musiker snabbt kan ta sig till och från tingshuset i Nyland och många har vid det här laget valt att förlägga repetitioner och musikinspelningar till lugnet i Ådalen. Ofta spiller det över i en och annan offentlig konsert i den gamla tingssalen, liksom i en årlig kammarmusikfestival under midsommar. Hittills har Courthouse Music givit ut åtta titlar, mest kammarmusik, men också folkmusik och en samlings-CD från de två första årens verksamhet i huset. I samtliga fall spelar Fredrik Högberg en viktig roll, inte minst som producent och inspelningsledare, och på senare tid handlar det för hans del om att skapa balans mellan sina olika roller. För det tycks som om växelbruket har givit önskvärt resultat och just nu är det komponerandet som dominerar och där sträcker sig hans kalender till och med 2006. Fredrik Högberg är med andra ord en efterfrågad tonsättare vars verk tillhör några av de mest spelade just nu. Det är inte minst samarbetet med trombonisten Christian Lindberg och klarinettisten Martin Fröst som står för en stor del av de internationella framgångarna. Internationella framföranden och nya verk Under sommaren har Christian Lindberg spelat trombonekonserten The return of Kit Bones på turné i Brasilien tillsammans med Sao Paolo Symphony Orchestra och samarbetet avslutades för denna gång med en skivinspelning på bolaget BIS. Ytterligare ett verk till Christian Lindberg på samma tema uruppförs i Japan till våren. Till klarinettisten Martin Fröst har Fredrik Högberg bland annat skrivit Invisible Duet för klarinett och tape, ett verk som under hösten bland annat framförs i Helsingfors, Oslo, London (Queen Elizabeth Hall, en konsert som sänds i BBC), Amsterdam (Concert gebouw) och Wien (Mozartsalen). Inom kort lägger han sista handen vid ett första utkast till familjeoperan Kains kvinna, skriven på beställning av Norrlandsoperan i Umeå tillsammans med librettisten Tove Alsterdal. Kains kvinna bygger på en originalberättelse de skapat tillsammans. I juli uruppfördes Fredrik Högbergs Bogo Bogo för oboe och tape av Helen Jahren vid kammarmusikfestivalen i Båstad. En av många entusiastiska lyssnare i publiken var Melanie Ragge, professor i oboe vid Royal Academy of Music i London, som planerar att göra verket till obligatoriskt examenstycke för sina studenter. Bland hans nyligen färdigkomponerade verk finns Kit Bones and the Rascher Bunch för trombone och saxofonkvartett, beställt av Christian Lindberg och Raschèr-kvartetten och Deja Vue för kammarensemble, beställt av BIT20, från Bergen i Norge. För Symfoniorkestern vid Norrlandsoperan skriver han också en trumpetkonsert för den norske världstrumpetaren Ole-Edvard Antonsen för uppförande under hösten 2005. Andra samarbeten och beställningar som är på väg att inledas innefattar bland andra pianisten Niklas Sivelöv, organisten Hans-Ola Eriksson och saxofonkvartetten Rolling Phones. Leken, gränsöverskridandet och de smått uppseendeväckande titlarna löper som en röd tråd genom Fredrik Högbergs imponerande verklista. Men det är en allvarligt menad lek, som inte minst utmanar solisterna - musikaliskt, men också socialt. Det krävs ett mod för att få ner självaste maestro på knä, som i The Return of Kit Bones, liksom det fordras övertygelse för att ställa sig ensam på scen tillsammans med enbart inspelad musik på tape. Sann konst har olika sidor Som tonsättare har Fredrik Högberg ständigt en glimt i ögat, men han riktar också en allvarligt menad utmaning mot rådande konstmusikaliska hierarkier. Inte minst tycks han vilja sprida sin egen och andras konstmusik vidare till nya grupper av lyssnare, kanske till en yngre generation, rent av hans egen. En lust som drivs av en stenhård målmedvetenhet, som vittnar om en stark tro på musikens möjligheter. Allt lutar inte heller mot det komiska i Fredrik Högbergs produktion, även om man ibland kan få det intrycket genom många av titlarna. Så är till exempel operan Kains kvinna en tragedi med ett mångfacetterat innehåll, som tycks öppet för olika tolkningar, liksom flera av hans verk. Konsten måste enligt honom, precis som människan, ha olika sidor för att vara riktigt sann och trovärdig, och komedi och tragedi är för honom två lika starka sidor av samma mynt. Men kanske är det våra starkt inrotade förväntningar på konstmusiken som ibland får sig en törn i Fredrik Högbergs kompositioner - som ofta ger oss det oväntade. Blandningen av olika uttryck, av högt och lågt, tonalt och atonalt, stilar och rytmer. Lånen från populärmusiken, från rock och folkmusik som förenas med konstmusikens mångfärgade palett. Själv hyllar han människans mångsidighet och representerar själv i kraft av sin ålder en generation som i sig är gränsöverskridande, inte minst musikaliskt, men också socialt. Att bryta mot konstmusikens alla synliga och osynliga regler tycks därför inte skrämma honom det minsta, han ser det snarare som en intressant utmaning. Att föra vidare sitt kunnande till andra är viktigt för honom. I sitt tingshus tar han varje år emot en elev, en lärling, som har som mål att gå vidare till högre musikalisk utbildning. Som assistent till professor Jan Sandström vid Musikhögskolan i Piteå undervisade han mycket unga elever i kommunala musikskolan i komposition. I Ådalen kan man se stjärnhimlen I Ångermanland, där han numera bor, har han upprepade gånger kopplat ihop världsmusiker med skickliga lokala förmågor i ett stimulerande samarbete och han slåss med alla till buds stående medel för att komma förbi ett i hans tycke förödande karriärstänkande. Självklart njuter han av framgångarna som i hans fall innebär att han får syssla med det roligaste han vet - att skapa musik. Dessutom ger det honom möjlighet att resa över hela världen och träffa intressanta och kreativa kollegor. Men på hemmaplan i den norrländska glesbygden känner han ett lugn och en tystnad som han har svårt att vara utan. Eller som han uttrycker sig en sen kväll ute på trappan där vid den vidsträckta Ångermanälven: - ¬Här i Ådalen kan man se stjärnhimlen. Det kan man inte i New York. Här har jag allt vad jag behöver - tystnad när jag önskar det, lugn när jag vill ha det, stimulerande sällskap när jag längtar efter det. Med flyget kan jag sedan bara på några timmar ta mig ut i världen. Därför är mitt centrum just här. Marianne Söderberg |
|
|
Sök i vår nothandel efter verk av Fredrik Högberg » |
|