Helena Munktell
Helena Munktell

Helena Munktell

Helena Munktell väckte uppmärksamhet som tonsättare redan vid debutkonserten i Stockholm 1885, då några av hennes sånger framfördes. De betraktades som musikaliska pärlor. Men hennes djärva harmoniska sats, kom att betraktas som svårsmält i Sverige och Tyskland, och Frankrike kom att bli det land där hon skördade de största framgångarna.

Sök efter verk i katalogen »

Född i Stora Kopparberg den 24 november 1852, död den 10 september 1919. Fadern, Henrik Munktell, var en mycket begåvad musikpersonlighet, vän till Spohr, och framgångsrik bruksägare (död redan 1861). Studier för Ludvig Norman, Conrad Nordqvist, Johan Lindegren och Joseph Dente samt flera års studier för Benjamin Godard och senare även Vincent d’Indy. Ledamot av Musikaliska Akademien 1915.

Helena Munktell väckte uppmärksamhet som tonsättare redan vid debutkonserten i Stockholm 1885, då några av hennes sånger framfördes. De betraktades som musikaliska pärlor, “rik på överraskande vändningar och håller sig tätt till huvudtonarten, men där ackorden blir omväxlande genom en mängd förhållningar, genomgångstoner och andra prydnader i fransk stil.“ Hennes djärva harmoniska sats,
kom att betraktas som svårsmält i Sverige och Tyskland, men Frankrike kom att bli det land där hon skördade de största framgångarna. 1895 uruppfördes hennes rikt kromatiska orkesterverk Bränningar op. 19 i Monte Carlo. 1899 framfördes barytonballaden Isjungfrun (skriven 1889) i Salle Pleyel i Paris och fick ett mycket gott mottagande. Vid det laget arbetade d’Indy hårt för att lansera hennes musik. Violinsonaten i Ess-dur op 21 uruppfördes av Georges Enescu i Paris och spelades med framgång även i Berlin. Hon skrev också en kantat till invigningen av Svenska kyrkan i London 1911. Den franske pianopedagogen Theodore Lack utbrast att Helena Munktell inte var “en dam som komponerar, utan en kompositör“.

I Stockholm framfördes hennes opera comique I Firenze 1889, den första opera som skrivits av en svensk kvinnlig tonsättare (även om instrumenteringen då ännu gjorts av Joseph Dente). Även om hennes starka franskorientering givit det svenska musiklivet nya impulser, så inspirerades hon själv mot slutet av sin karriär av den nordiska nationalromantiken. Detta märks tydligt i t ex Dalsvit op 22 (uruppförd i Paris 1910) och i Valborgsmässoeld op 24 (1910) som båda tar upp motiv från hemtrakterna i Dalarna.

Stig Jacobsson 
Källa: Svensk Musik