Adolf Wiklund

Som tonsättare hann Adolf Wiklund med en relativt liten, men välformad produktion. Hans temperamentsfulla instrumenteringskonst och hantverksskickligt formade kompositioner är värda all aktning.

Sök efter verk i katalogen »

Född i Långserud, Värmlands län den 5 juni 1879, död den 3 april 1950. Fadern var organist. 1896 började han studera vid Musikkonservatoriet i Stockholm och mellan åren 1899 och 1901 avlade han organist-, kyrkosångar- och musiklärarexamen. Därefter fortsatte han med pianostudier för Richard Andersson och studier i komposition och kontrapunkt för Johan Lindegren. 1902-04 erhöll han Statens tonsättarstipendium. 1905-06 möjliggjorde Jenny Lind-stipendiet studier i Paris där han 1903-04 tjänstgjorde som organist i svenska kyrkan, samt i Berlin där han studerade piano för James Kwast. Han debuterade som pianosolist i det egna Konsertstycke för piano och orkester 1902, men kom efter 1906 huvudsakligen att vara verksam som dirigent. Wiklund var först volontär vid Karlsruhe hovteater, kom 1908 till Berlins kejserliga opera som repetitör och kapellmästare för att 1911 kallas till Kgl teatern i Stockholm, där han var verksam till 1924 (från 1923 som hovkapellmästare). Därefter tjänstgjorde han som andre ordinarie dirigent vid Konsertföreningen i Stockholm fram till 1938. Talrika gästspel som dirigent utomlands. Ledamot av Musikaliska Akademien 1915.

Dirigentsysslan tog alltför mycket tid från skapandet. Han började komponera i Brahms och Stenhammars anda och gjorde sig tidigt känd för lyriska sånger såsom Silkessko over gylden Læst och pianoverk som Tre stycken Op. 3, där folkliga tonfall inte är ovanliga. Ett första mästerverk är den likaså folkligt färgade, storlinjiga och rytmiskt drivande Violinsonaten i a-moll Op. 5 (1906).

Flertalet av hans stora och betydelsefulla orkesterverk i en stämningsmålande nordisk impressionistisk stil tillkom under åren vid Kgl teatern. I Sommarnatt och soluppgång Op. 19 (1918) har man tjusats av det fina ljusdunklet och nyansrikedomen, de tre styckena för stråkar och harpa (1924) hör till de ofta återkommande publikfavoriterna. Hans båda pianokonserter (nr 1 Op. 10 från 1906 och nr 2 Op. 17 från 1916) hör till de bästa svenska verken i sin genre. Hans enda symfoni (Op. 20 1922) närmade han sig kanske Sibelius väl mycket. Även orkesterdikterna Sång till våren och Symfonisk prolog (båda 1934) visar en utåtriktad nordisk romantik, som vid denna tid redan uppfattades som otidsenlig. 

Stig Jacobsson
Källa: Svensk Musik

Exempel på verk:

  • 4 Lyrische Stücke Op. 14 för piano
  • Konsert för piano nr 1 i e-moll Op. 10
  • Konsert för piano nr 2 i Bb-dur Op. 17
  • Vier Lieder Op. 9