Foto: Josef Doukkali

Anders Eliasson

Hans musik griper tag om hjärtat och når in i själen – musikens själ. Hans personliga väg går inåt, mot det gudomligas kärna och utåt, mot det universella.

Sök efter verk i katalogen »

I en aktuell förteckning över Anders Eliassons verk räknar jag till ett hundratal titlar – likväl har denne tonsättare sagt: ”Det skulle vara katastrofalt om jag försökte komponera”.

Om han alltså värjer sig mot begreppet ”komposition” – hur skall man då beskriva hans skapande arbete? Det förefaller som om han snarare spårar, avlyssnar, avtäcker... en musik som i djupaste mening skulle vara universell, existerande bortom det individuellas begränsningar. Och den insikt som följer av ett sådant universellt musikbegrepp formulerar han så här: ”Vi har en gemensam identitet. Jag menar verkligen att vi har samma identitet, allihop”.

När den unge Anders Eliasson hamnade mitt uppe i sextiotalets musikklimat, som var antingen experimenterande eller cerebralt konstruerande, kände han sig utanför. De intellektuella överbyggnaderna hotade hans ”barnatro”, allt som varit betydelsefullt för honom tycktes där sakna värde. Lika litet har han känt sig hemma i det postmoderna tillståndet. Dess skenbara frihet känns lika tvingande. Reaktionen nu som då är en fast trohet mot och tillit till den egna identitetens och intuitionens kontinuitet. Med stor koncentration och uthållighet har han fortsatt att arbeta med ständig utgångspunkt i ett mycket begränsat ”alfabet” som han mycket tidigt fann – ja, tyckte sig just finna, snarare än att uppfinna. Ett par modi: en lydisk gestalt som kanske betecknar något utomjordiskt; ett lydiskt som kan stå för det mänskliga. ”Ett harmoniskt rum, mitt sätt att sjunga”. Om han i sin tanke- och idévärld kan vara vittfamnande är han desto mer konkret i det kompositionsmässiga. Musikens grundelement är melodik, rytm och harmonik: de har stått sig länge och bra – och enligt hans synsätt tog modernismen sin början redan år 0, i förkristenheten.

Från dessa musikaliska ”urceller” har han i ett närmast vördnadsfullt och samtidigt strängt disciplinerat arbete avlyssnat deras möjligheter, deras förmåga att växa och bilda gestalter. På så sätt har verk av de mest skiftande format uppstått: symfonier, konserter, sånger... vart och ett med sin individuella egenart, men samtidigt förenade genom en inneboende genetisk kod. ”Vad det är för instrumentarium spelar ingen roll – det är bara duken som den enhetliga musiken skall projiceras på.” Förvisso äger hans musik ofta intensiv känslomässig laddning, men hans yttersta mål är inte att uttrycka ett subjekt, ett själsliv utan lyssna fram ”vad musiken själv vill”.

När Anders Eliasson talar om sin musik betonar han att det aldrig får bli fråga om att skapa strategier för att uppnå framgångar: det skulle tvinga honom att spela en roll, ställa upp på marknadsmässig lansering och annat som skulle hota integriteten. Musiken handlar om ingenting mindre än hela livet och den utspelas i ett komplicerat spänningsförhållande mellan å ena sidan musikens möjligheter att etablera en djup och varaktig form av delaktighet – å andra sidan en känsla av främlingskap inför den värld vi är satta att leva i. Han har talat om sin känsla av ständig exil, att ”aldrig vara hemma någonstans utom möjligen i arbetet.” Han är förvissad om att det finns en förmåga hos naturen (av vilken kulturyttringarna är projiceringar) att i en sällsam dimension överbrygga sådana begränsningar som tiden och rummet uppsätter i vår ”normala” verklighet. Konsten, musiken kan vara en väg till förbindelse med denna allomfattande annorlunda och sannare verklighet. ”Det har egentligen hela tiden handlat om Gud. Jag känner mig så oerhört påverkad av en kraft som driver åt något håll... Det skapar ett inre tryck att arbeta – samtidigt som det inte har någon koppling till allt det andra som händer i världen.”

Quo vadis?, vart går du, Herre? Frågan riktar sig naturligtvis inåt, till detta konfessionslösa gudsbegrepp, till den yttersta kraft som driver honom vidare och som på samma gång är trygghet och plåga. Men den riktas naturligtvis också utåt, mot det samhälle som vi alla tillhör, antingen vi vill eller inte. Eliasson är en väl fungerande samhällsmedlem som punktligt och i jämn ström levererar beställningar; i ökande grad röner han uppskattning i den internationella musikvärlden; han har tidvis verkat som inspirerande kompositionslärare. Han är ingen anarkistisk rebell, men känner djup identifikation med ”Dante Anarken” i Giacomo Oreglias stora poem, som han gjorde till mäktigt oratorium (uruppfört i Berwaldhallen 1998).

Anarken och hans sex mästare talar om att makt måste förintas, andliga och etiska värden som hotas och går förlorade i kommersialiseringens och globaliseringens tidevarv måste återupprättas. Det inre kravet att gå vidare, det vördnadsfulla avlyssnandet, sammanfaller hos Eliasson med en starkt civilisationskritisk hållning. ”I en värld som håller på att krackelera totalt saknas det ett normativ för alla människor som gäller – till exempel Gud. (...) Nedslå de högmodiga, kort sagt. Men samtidigt måste det ske med en mild hand.”

Bengt Emil Johnson
Författare, musiker och radioman

Urval av priser:

Christ Johnson-priset 1977 och 1983
Hilding Rosenberg-priset 1991
Nordiska Rådets musikpris 1992
Musikförläggarnas Pris 2007 (för Symfoni nr 4)

Exempel på verk:

  • Dante Anarca  
  • Ein schneller Blick...ein kurzes Aufscheinen
  • Ostacoli
  • Quo Vadis
  • Sinfonia per archi
  • Symfoni nr 4