Foto: Georg Oddner

Daniel Börtz

Det är svårt att se tydliga perioder i Börtz skapande. I detta avseende skiljer han sig från andra samtida nordiska tonsättare som Per Nørgård och Sven-David Sandström. Liksom hos Börtz stora förebild Bruckner handlar det om en kontinuerlig utveckling, där hans redan från början särpräglade personstil hela tiden berikats av nya erfarenheter.

Sök efter verk i katalogen »

I denna utveckling finns det vissa nyckelverk som tydligare än andra sammanfattar vunna erfarenheter och utgör språngbrädor framåt. Ett sådant verk är utan tvekan operan Backanterna (1988-89).

 

Kring 1980 började Börtz lämna både det elementärideal och det utpräglade klangfältskomponerande som så starkt satte sin prägel på hans 70-talsmusik för en mer komplex och varierad musik. Denna process märks tydligt i verk som Sinfonia 6-8, Quartetto 3 per archi och orkesterverket Parodos. Börtz menade också att Backanterna anknöt till hans sinfonior och man finner samma långa symfoniska utvecklingslinjer i operan som i instrumentalverken. Samtidigt medförde närkontakten med den mänskliga rösten en utveckling av det melodiska skrivandet som fick en påverkan på hans tonspråk som helhet. Under instuderingsarbetet med Backanterna på Kungliga operan komponerade Börtz exempelvis sin nionde sinfonia i vilken sjungande melodilinjer spelar en större roll än i något av hans tidigare instrumentalverk.

Den nya melodiska inriktningen yttrar sig på flera sätt i Börtz musik från 1990-talet, dels i stora vokalverk som Sånger om döden (1992-94) och operan Marie Antoinette (1997), dels i en trilogi solokonserter där ordet sånger ingår i titeln: Sånger och danser för trumpet och orkester (1994-95), Sånger och skuggor för violin och orkester (1995-96) och Sånger och ljus för klarinett och orkester (1998). Däremot komponerade han bara en symfoni under 90-talet, Sinfonia 10 (1991-92). Det kom att dröja 14 år innan han följde upp med Sinfonia 11 (2005). Han övergav dock aldrig det symfoniska tänkandet utan menar att det finns kvar i verk som solokonserterna och Sånger om döden.

Men det finns också en ny rytmisk inriktning i Börtz 90-talsmusik som har sin grund i Backanterna. I backanternas musik i operan finns det en rytmisk vitalitet och drivkraft som saknar motstycke i hans tidigare musik. Före Backanterna var hans rytmik icke-metrisk och man kunde inte tala om tempo i traditionell mening, utan bara om olika grader av händelsetäthet. I 90-talsverken utnyttjar Börtz däremot mycket de växlingar och kontraster mellan snabba och långsamma tempi som gjorts möjliga genom ett mer metriskt skrivsätt med tydlig pulskänsla. Man finner också en långt gående förenkling av rytmiken och hur den är noterad i hans musik från det senaste decenniet. Den rytmiska förenklingen förenas dock med en ökad komplexitet i andra avseenden. Börtz musik har blivit mer händelsetät och innehåller större kontraster än tidigare. Dessutom har harmoniken och instrumentationen blivit rikare och mer varierad.

Joakim Tillman

Exempel på verk:

  • Backanterna - Opera
  • En gycklares berättelser - Konsert för blockflöjt och orkester
  • Goya - Opera
  • Hans namn var Orestes - Oratorium
  • Marie Antoinette - Opera
  • Parodos
  • Sånger - Konsert för piano