Hans Eklund

Hans Eklund

Eklunds konstnärliga temperament är sammansatt av aggressivt laddad kraft och av en klagande inåtvänd anda. Lika uppenbar är humorn - men inte heller den är någon entydig egenskap: den pendlar mellan det skojfriskt burleska och mer komplicerat groteska utbrott. Tekniskt arbetade Eklund övervägande med tydlig enkel rytmik och en långt driven melodigestaltning.

Sök efter verk i katalogen »

Född den 1 juli 1927 i Sandviken, död den 8 mars 1999 i Stockholm. Studier vid Musikaliska Akademien i Stockholm 1947-1952. Orgel för Alf Linder, piano för Sven Brandel. Kontrapunktelev till Åke Udden och som kompositionslärare hade Eklund Lars-Erik Larsson. Under dessa år hann Eklund även utbilda sig i dirigering för Tor Mann. Utomlands fortsatte kompositionsstudierna i Berlin för Ernst Pepping. Vid sidan av sin tonsättargärning, till vilken han alltid ägnade alla sina krafter, skaffade han också sig en profil som pedagog. 1961-1967 teorilärare vid Stockholms Borgarskola. 1964 knöts han till Stockholms Musikhögskola där han undervisat i harmonilära och kontrapunkt. 1954-1956 åtnjöt Eklund statens tonsättarstipendium.

Eklund strävade dels efter självständig klarhet i de enskilda stämmorna, dels att uppnå fyllig substans i de flerstämmiga kontrapunktiska satserna. Om hans musikaliska fantasi måste sägas att den är övertygande likaväl då han komponerar obesvärat levnadsglada stycken som då han omsorgsfullt bygger upp musiken i större former - då kan han nå ett djupt allvar som gör att man måste betrakta honom som "bekännelsekonstnär" av inre nödvändighet.

Hans-Gunnar Peterson
Källa: Svensk Musik

Exempel på verk:

  • Fantasia för cello och stråkorkester
  • Lamento för kammarorkester
  • Musik för orkester
  • Symfoni Nr. 8 - Sinfonia grave