Marie Samuelsson (foto: Josef Doukkali)
Marie Samuelsson (foto: Josef Doukkali)

Marie Samuelsson

Marie Samuelssons verk är ofta fysiska och rymmer virtuosa stämmor. För lyssnaren blir musiken rytmiskt spännande och samtidigt nästan impressionistiskt vacker, utan att någonsin frångå den starka skapande övertygelse och konsekvens som blivit hennes kännetecken.

Sök efter verk i katalogen »

Det kan börja med en klang. Ett frö. Marie Samuelsson (f 1956) håller öronen öppna för allt som ljuder runt omkring. Vem vet vilket tillfälligt ljud som stannar i sinnet, som gror och blir starten till ett stort och imponerande kompositionsbygge. Så har det flera gånger gått till. Hon råkade en gång banka på en stor ventilationstrumma av galvaniserad plåt, och upptäckte vilka stora klangliga möjligheter den hade. Resultatet blev Lufttrumma III (1999), uruppförd i svensk tv av Radiosymfonikerna, ett ofta spelat orkesterverk där tre slagverkare behandlar det instrument som står till intresserade ensemblers förfogande, och som vid det här laget varit på resa runt om i Sverige och ända till Frankrike.

När hon var kompositionselev för Sven-David Sandström och Daniel Börtz vid Musikhögskolan i Stockholm (1987-95) fick hon en grundläggande genomgång av saxofonernas alla möjligheter och upptäckte slaptounge. Ljudet stannade hos henne, och lockade henne att göra något stort av det: hennes genombrott, Signal (1991) för saxofonkvartett, har också spelats vida kring, och är en veritabel orgie i dessa krävande och svårspelade toner, samtidigt som hon av ensemblen kräver maximal koncentration i en polyrytmisk stämväv med accenter och sextondelspuls. Det lilla fröet hade vuxit till en snårskog, samtidigt märkligt tuktad och vågar man påstå: vacker.

Hon fascinerades av inspelade vargar och bearbetade deras rop elektroniskt. I det färdiga stycket spelar saxofonisten Jörgen Pettersson tillsammans med de inspelade vargarna – med rötter i forntiden och samtidigt ett steg in i framtiden. Som alltid när det gäller Marie. I vargens öga har spelats i ett tiotal europeiska länder, i Turkiet och Sydafrika, och det valdes ut till Nordiska Musikdagarna 1998. Elektroniska klanger återkommer i flera verk, och kunskaperna om sådana fördjupade hon för Pär Lindgren och som utvald deltagare i en exklusiv kurs för professionella tonsättare vid IRCAM i Paris.

Sedan millennieskiftet har hennes skapande inneburit att gränserna vidgats och innehållet fördjupats. Hon har med imponerande styrka presenterat det ena mästerverket efter det andra med ständigt varierad struktur och uttryck. Men något som hittills varit genomgående är den ensatsiga formen och speltider som sällan överstigit 20 minuter, vilket gör musiken lätt att placera i ett konsertprogram.

Man har kunnat höra hennes stycken i många länder. Rotationer är ett stråkorkesterverk som följde med Musica Vitae på turné till Italien. I Sverige och Finland har Anna Lindal spelat det som vissa kritiker framhållit som Samuelssons dittills tyngst vägande verk, Bastet Solgudinnan – Violinkonsert. Den uruppfördes av Norrköpings Symfoniorkester och beskriver med atmosfär och tidlöst gripande skönhet den antika egyptiska legenden om Bastet som varje natt måste dräpa ormen Apep för att solen på nytt ska gå upp på morgonen.

2007 ägnades hennes musik en fyra dagar lång tonsättarfestival i Stockholms Konserthus, då nitton av hennes verk i olika genrer framfördes. Under festivalen uruppfördes beställningsverket Singla för orkester. Åter väcktes den skapande gnistan av ett tillfälligt klangfenomen, när en stor tallrik föll snurrande mot golvet. Och titeln antyder något lätt, snöflingor eller löv, som singlar ner, vrider och vänder, virvlar och snurrar, precis som musiken, som utforskar temposkiftningar och rörelser.

Samuelssons tonspråk är alltid rikt varierat i såväl rytmer som klang, och hämtar inte sällan kraft från djupet och mörkret – gärna med kontrastverkan, som ibland även antyds i verktitlar: Flygande linjer och dån, är ett sådant verk för orkester. Luftburna lager av flageoletter i stråkarna eller snabba drillar i träblåsarna, blandas med kraftfullt dånande ackord som driver musiken framåt. Snyko uruppförde musiken 2009 och tog det med sig till en festival i franska Beauvais och Helsingborgssymfonikerna tog upp det 2010. 

Stig Jacobsson, 2011

2013 -

2013 väckte operan Jorun orm i öga, till ett libretto av Kerstin Ekman, stor uppmärksamhet när den sattes upp på Vadstenaakademien. Ett djupt berörande drama inspirerat av kvinnorna i den poetiska Eddan.
Under 2015 påbörjade Marie Samuelsson arbetet med de som hon kommit att kalla en Kärlekstriologi, tre orkesterverk som knyts samman av kärlekstemat. 
Afrodite - fragment av Sapfo för mezzo-sopran och orkester, är tillägnat den erotiska kärleken, och skrevs på beställning av Sveriges Radios Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker, och uruppfördes i Berwaldhallen i Stockholm med Katija Dragojevic som solist.
Ett nytt barn av oändlighet - Till mina två söner, för klarinett och orkester, berör kärleken mellan förälder och barn, och är ett kortare konsertstycke komponerat för Malmö Symfoniorkester och dess soloklarinettist Johnny Teyssier.
Det sista verket i trilogin är ett kammarorkesterverk med titeln Eroseffekt och solidaritet, där Marie Samuelsson funnit inspiration i George
Nicholas Katsificas texter, som handlar om den solidariska kärleken i kollektiva rörelser.
Verket uruppfördes av Nordiska Kammarorkestern under ledning av Sarah Ioannides i oktober 2016.
Hela Kärlektrilogin har spelats in och släpptes på CD 2019. (Daphne CD 1062)
 

Priser och utmärkelser:

2008: Kurt Atterbergpriset
2011: Hilding Rosenbergpriset
2016: Ingvar Lidholmpriset

 

För mer information: http://web.comhem.se/marie.samuelsson

Exempel på verk:

  • Bastet solgudinnan - Violinkonsert
  • Lufttrumma III
  • Rotationer