Maurice Karkoff

Karkoff har förverkligat sin passionerade, mycket engagerade konstnärsnatur i en imponerande mängd verk. Den stora formmässiga, konstruktiva kapaciteten har samtidigt snarare befruktat än motverkat hans naturliga känslighet för det impulsiva och ögonblickligt starka.

Sök efter verk i katalogen »

Född den 17 mars 1927 i Stockholm. Studier i musikteori för Karl-Birger Blomdahl 1944-46. Under denna period (1945-46) studerade han också piano vid Musikhögskolan i Stockholm och därefter pianopedagogik (examen 1951). 1948-53 studier i komposition (Lars-Erik Larsson), kontrapunkt och dirigering. Vidareutbildning i komposition för Erland von Koch, Vagn Holmboe, André Jolivet, Wladimir Vogel samt Jörgen Jersild (instrumentation). Pianostudier för Gottfrid Boon (1946-49) och Stina Sundell (1949-51). Musikkritiker i Stockholmstidningen 1962-66. Åren 1965- 96 undervisade han teori och komposition vid Stockholms Kommunala Musikinstitut (tidigare Borgarskolan). Karkoff har erhållit ett flertal priser och utmärkelser: Sveriges Radios Symfoniorkesters pris 1962, Christ Johnson-priset 1964, Stockholms stads hederspris 1976, Atterbergpriset 1983, Litt. et art. 1993, Alfvénpriset 1999 och Stora Christ Johnson-priset 2006. Ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien 1977.

Maurice Karkoff har ofta själv talat om färg och expressivitet som de starkaste värdena i sin konst som fått sitt utlopp i en rad orkesterverk samt en stor vokal produktion. Till hans kammarmusik hör stråkkvartetter och flera verk av såväl lyriskt som musikantiskt slag.

Karkoff är en av de starkaste och mångsidiga symfonikerna i svensk musik. Kritikern Carl-Gunnar Åhlén har en gång skrivit att hans symfonier tillsammans utgör en verkgrupp med en betydelse jämbördig med Allan Petterssons insatser på området. De pendlar mellan frän och laddad dramatik, ett melodiskt språk där det inåtvända går hand i hand med stark känsla för det ljuva och sköna, något som också kännetecknar hans övriga orkestermusik t. ex. Sette pezzi och Vision. Symfonierna har ofta en musikantisk urkraft till kärna som i nr 11, Sinfonia della vita. De genomsyras i några fall av stort allvar, till exempel Symfoniska Reflexioner, symfonierna nr 1, nr 3, nr 4, nr 6, nr 8 och nr 9 Dolorous Symphony, komponerad för stråkorkester.

Karkoff har förverkligat sin passionerade, mycket engagerade konstnärsnatur i en imponerande mängd verk. Den stora formmässiga, konstruktiva kapaciteten har samtidigt snarare befruktat än motverkat hans naturliga känslighet för det impulsiva och ögonblickligt starka. Musikaliteten finner sitt komplement i lyriken, han är en suverän vokalmästare som med sitt tonspråk upprättar dialog med diktare som Nelly Sachs och Paul Celan, Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer.

Hans-Gunnar Peterson (2002/2009)
Källa: Svensk Musik